Huvvaligen, som man säger i norrland !

Här har det varit en bloggtorka värre än någonsin. En öken blomstrar i jämförelse ! Jag som har varit en fotoentusiastisk prick, har inte tagit ett enda eget kort på min islänning Fengur. Nä, kameran gick sönder och med den hela min lust. Måste alltså köpa en ny, för att laga den skulle ha blivit alldeles för dyrt. Visst stod jag och köade på El-gigantens mellandags rea, men det var liksom inte till mig det.
 
Sanningen är väl den att lusten inte har infunnit sig. Börjar så smått se ett mönster i mitt liv, efter alla dessa år. När man blir för glad, för entusiastisk, för förhoppningsfull och full av iver, då skiter det sig med det mesta.
Nu ligger jag lite lågt, kanske det kommer en kamera flygandes, kanske Fengur fortsätter att vara den bästa hästen i världen för mig och Titti fortsätter att alltid vara frisk och glad ?
 
Efter att jag sålt Catch har jag bara velat "tokrida" inte göra ett skvatt markarbete, bara få åka, helt lyxigt. Nu har jag fått göra det, inte förväntat mig så mycket och trott att parelli träningen ligger milsvitt långt bort. Men herregud, tänk idag blev jag sugen igen !!!!!!
Känner mig nyfiken på att lära känna Fengur bättre, våga lätta på ev. "lock" och se vad som händer. Vem är han egentligen bakom sin söta, vänliga, trevliga och även nyfikna fasad. Mycket har Frida lärt mig och nu får jag tillfälle att alldeles själv, prova mig fram till en början. Hur bekväm kommer vi att vara till en början ?
 
Vad jag ödmjukt och förhoppningsfullt önskar mig, är en bättre kommunikation. Med Catch blev mycket så självklart, Fengur har lite problem med att låta sig ledas, om jag går en bit framför. Då stannar han alltid och jag får gå tillbaka och "hämta" upp honom.  Ett litet exempel bara.
 
Ibland toksaknar jag Catch. Om jag bortser från den gräsliga ridolyckan så blev vi riktigt tajta. Tyvärr ska han säljas igen och det är riktigt sorgligt, men han går inte ihop med sin hagkompis. Catch går från klarhet till klarhet i ridningen och det gör mig riktigt glad.Hoppas att han nu äntligen får ett varaktigt hem som han så innerligt förtjänar.
 
Sedan hade jag ju Harald, en underbart vacker kallblodstravare som alldeles för tidigt fick lämna jordelivet.
Vi saknar dig så !
Vila i frid älskade vän.
 
Nu måste jag sluta, ser inte tangetbordet längre.
 
 

Kommentarer
Postat av: Frida

Åh så fint och uppriktigt skrivet! Jag blev alldeles rörd av flera saker! Självklart är det så att du förtjänar att få leva ut allt det roliga utan att det skiter ihop sig. Stor kram!




2012-12-27 @ 00:29:26
URL: http://fridanygren.blogspot.com
Postat av: Mia

Jaha så fick du mina tårar att trilla också, fin-Harald är saknad och speciellt mycket av Quartzo, som aldrig varit så tajt med nån annan. Kram

2012-12-27 @ 14:44:36
URL: http://lusitanoqsen.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0